Wolfgang Fritz Haug (f. 1936), professor i filosofi vid Berlins Freie Universität (emeriterad i början av året 2002), är sedan längre känd även i Finland. Hans bok om varuestetiken, där han på ett originellt sätt sökte tillämpa Marx' analyser om varan på den kommersiella moderna kapitalismen, blev översatt till finska redan för 20 år sedan och har använts länge som kurslitteratur bl. a. i Tammerfors universitet. I dag tillhör Haug väl till de mest kända europeiska marxisterna överhuvudtaget. Från början partiobunden har han också efter realsocialismens fall inte känt ett behov att vända kappan. Tvärtom har Haugs forskning i marxismen bara blivit intensivare i och med det nya och mycket ambitiösa projektet av en omfattande historiskt-kritisk ordbok av marxismen.
Haug är inte bara en forskare, utan även en förläggare. Redan år 1959 grundade han tillsammans med frun Frigga – också hon en ansedd forskare med inriktning på genderproblematiken – tidskriften och förlaget Das Argument, som sedermera under studentrörelsens gyllene år utvecklade sig till ett av de viktigaste vänsterförlagen i det dåtida Västtyskland. Själva tidskriften Argument har nu utkommit i över 200 nummer och dess tjocka häften saknas i ingen humanistisk eller smhällsvetenskaplig bibliotek med självbeaktning i världen. Under åren har kring förlaget sällat sig fler och fler delprojekt, jämte den stora ordboken även t. ex. en tysk edition av Antonio Gramscis Fängelsehäften.
Wolfgang Fritz och Frigga Haug besökte Helsingfors i slutet av oktober 2000, där de talade i Finska Marx-sällskapets globaliseringsseminar. Wolfgang Fritz dryftade i sitt föredrag marxismens förflutna och framtid och det var så pass intressant att jag intervjuade honom senare för att få lite noggrannare besked om vad som han anser Marx' idéer ha för roll i nutidens värld.
*****
– Det vore noggrannare och mera anspråkslöst att tala om marxistiskt tänkande eller marxistiska teorier. Ett dylikt "teoretiskt praxis" existerar i dag nästan helt isolerat av arbetarrörelsen och av den socialistiska politiken. Det har sina viktigaste stödpunkter i universiteten och akademier. Därför talar man om "akademisk marxism".
Ofta menar man med akademisk marxism någonting mindervärdigt, men det är helt tokigt att tänka så. Naturligtvis borde det vara klart, att den akademiska marxismen icke är marxism i ordets fulla historiska mening. Den sistnämnda hade till grundval att marxistisk samhällsteori förbands med arbetarrörelsens strävan att förändra samhället och med dess fack- och partipolitiska organisationer. Och idag har den här förbindelsen i huvudsak blivit upplöst. Inte bör man ta detta nostalgiskt. Det sätt på vilket man förstått och praktiserat "enheten av teori och praxis" har skadat både teorin och den politiska praktiken. Redan Engels sade, att vetenskapen bör idkas såsom vetenskap. Och det finns ännu mycket att upptäcka i det marxistiska "multiversumet": kunskapsmedel, metoder, stimulanser för tankar... Politiken för sin del är en konst, det har man redan tidigt förstått.
– Ja, men när teorin och politiken har "gjorts väl", så att de, såsom Gramsci skulle säga, blir åtskilda i en enhet. Deras enhet bör te sig annorlunda allt efter som det teoretiska påverkar i politiken eller det politiska i teorin. Det marxistiska tänkandet är ett medvetet "ingripande tänkande", sade Brecht. Just därför dör det, när en statsapparat tillägnar sig och monopoliserar den politiska kompetens som ingår i det.
– Man bör skilja mellan nederlag, misslyckande och deformation. Katastroferna händer i historien inte samtidigt på alla nivåer. Den sovjetiska statssocialismen hade länge legat i våndor fast Sovjet ännu var en supermakt. Den öst- och mellaneuropeiska socialismens sammanstörtning har lett till en omvändning i den offentliga meningen. Om man tidigare hade respekterat "marxismen" såsom en stormakts ideologi oavhängigt om man var för eller emot denna stormakt, så försvann den här respekten samtidigt med makten. Men de intellektuellernas klockor borde gå i en annan takt än de borgerliga medierna, och i synnerhet de marxistiska intellektuernas klockor.
Det faktum, att den europeiska statssocialismen under åren 1989/1991 ej demokratiserades, utan blev förintad, betyder för oss att vi förlorat ett historiskt perspektiv. Att en samhällsformation man möjligen skulle ha förmått reformera, nu har försvunnit, betyder att det hopp man satte till dess förnyelse är slutgiltigt begravt. Men det betyder inte, att vi nu vore utan ett historiskt perspektiv och utan hopp. Den stödjepunkt i verkligheten som de socialistiska idéerna hade fått genom oktoberrevolutionen, den "reellt existerande socialismen", hade när allt kommer omkring tagit idén till gisslan. Först hade den blivit en fästning, sedan blev fästningen ett fängelse. Så bittra följder som Berlinmurens fall än må ha haft, har den också öppnat nya horisonter för alla världens socialister.
– Hur ser jag "idag" på min Gorbatjov-bok? Den frågan ställde sig nästan omedelbart efter publiceringen i juni 1989. I min Perestroika-Journal, som utkom ett år senare med undertiteln "Försök att vinna nytt fotfäste medan man dagligen förlorar det" hade jag redan övergått till att skeptiskt nedteckna och kritiskt pröva händelseförloppet. Från dag till dag nedmonterade jag den första bokens idealiseringar. Det var nödvändigt, ty i de avsnitt där jag värderade perestrojkans utsikter var min Gorbatjov-bok helt orealistisk. Jag ville dåförtiden ingenting annat så mycket som framgång för de revolutionära reformerna i Sovjetunionen, och det här hoppet ledde till att min uppskattning av chanser blev helt illusionär.
I Immanuel Kants Träume eines Geistersehers (En andeskådares drömmar) finns ett vackert ställe, där Kant talar om "framtidshoppet" – det bildar en källa till felvärderingar, men samtidigt ger det energi för sanningssökandet: "Förståndets våg", säger han, "är inte helt opartisk. Dess ena arm som bär inskriften Framtidshoppet har en mekanisk fördel (...) Det här är det enda felet som jag ej kan laga och som jag i sak också aldrig vill laga". Men trots allt hamnar man på den här vägen till villfarelser som måste kritiseras.
Perestrojkan har på ett bedrövligt sätt misslyckats i alla sina positiva målsättningar. Den ville en socialistisk marknadsekonomi och mynnade ut i en mafiakapitalism med masselände. Den ville demokratisera socialismen och fick den hänsynslöst manipulerande regimen av ett presidentstyrd "gode-broder-system". Den ville glasnost (öppenhet) och fick regeringspropaganda. Den ville en rättstat och fick statlig kriminalitet. Den ville en medborgerlig fred och fick kriget. Den ville påskynda en utveckling mot högteknologin och resulterade i att den vetenskapliga och tekniska eliten började flytta till utlandet. Den ville få stöd av Väst och fick inte mycket mera än tomma löften och sista sparken som fick den att ramla.
Och så vidare. Det är förståeligt, att intrycket av detta för Sovjetunionen katastrofala misstag präglar meningen ännu i dag. Men de intellektuella borde kunna tänka längre än vad som den rådande meningen i dag påstår.
Å andra sidan har perestrojkan uppnått sitt negativa mål. Tack den har man kunnat slå till reträtt från den återvändsgränd som "exterminismen" i världspolitiken – d. v. s. rustningsspiralen i följd av av USA:s och Sovjets ömsesidiga konfrontation – och det administrativa kommandosystemet i egna landet hade skapat. Det här var en väldig prestation. Jag talade om "negativa mål", men de får inte ses enbart som något negativt. Utan förstörelse kan det inte uppstå något nytt.
Allt hänger naturligt av hur man värderar den historiska produktiviteten i de sociala och politiska strukturer som uppstod under Stalin. Vi måste besvara ännu den ytterligare frågan, hur man värderar dem enligt marxistiska kriterier. Men de kan inte vara de kriterier som uppställdes av den statsideologi till vilken man hade gjort marxismen under Stalin.
Den där ideologin hette förresten inte "marxism", utan "marxism-leninism". Man kan ej tillräckligt ofta påminna, att i den filosofiska uppslagsbok som utkom i DDR i över ett tiotal upplagor (Philosophisches Wörterbuch) inte fanns någon artikel som hette "Marxism", utan bara "Marxismen-leninismen". På ett kuriöst sätt anges Marx och Engels såsom dess grundare. Vi borde alltså tala omsorgsfullt och inte säga "marxism" när man menar "marxism-leninism". Den här ideologin bör man begrava med den maktform som den var avsett att tjäna. Men även under dess herravälde har det naturligtvis uppstått många verk, som inte förtjänar detta öde utan som vi måste hålla levande.
Den som förstår att stalinismen har förrått de mesta positiva målen av den arbetarrörelse som betecknat sig som marxistisk, kan godkänna nedmonteringen av de här strukturerna trots att man misslyckats i att nå de positiva målen. I inledningen till Gorbatjov-boken skrev jag: "En mardröm viker av. Socialismens världshistoriska horisont har ånyo öppnat sig. Nuet får sitt framtid tillsammans med sitt förflutna". Så bitter den skepnad än var, som saker senare fick, hade detta uttalande dock en mening. "Ingenting ändrar sig i dag så snabbt som det förflutna", gycklade man år 1987 i Moskva. Man reagerade på det att den statliga intrerpretationsmonopolen förslappades. Historiska lögner förlorade plötsligt sin kraft och kunde i all offentlighet avslöjas.
– Ja, vårt "förflutna" är i dag fritt tillgängligt för vår forskning. Vår uppfattning av oss själva kan nu forma sig i vår egen "scientific community" enligt den historiskt-kritiska forskningens regler. Den kommer inte att vara bunden av någon maktinstans. Därför kan den även inte störtas liksom man störtar en statsmakt. Den har tillvinnat sig den stabilitet det civila samhället har, stabiliteten Gramsci talade om när han jämförde det (med)borgerliga samhällets beständighet i Väst med dess geléaktighet i Öst och förklarade med det här oktoberrevolutionens seger och revolutionens nederlag i Väst.
När Gramsci år 1917 karakteriserade den ryska revolutionen som "en revolution mot Kapitalet", alltså något som enligt den historiska materialismens begrepp inte egentligen kunde vara möjlig som en socialistisk revolution, så delade han Kautskys uppfattning med bara den skillnad att han i motsats till Kautsky hälsade revolutionen. Vad Gramsci inte ännu riktigt kunde se var det faktum att den samhällsformation som framgick ur oktoberrevolutionen fortsatte att reproducera den brist den hade att tacka för sin upprinnelse, tills den blev offer till just den här bristen: ett socialistiskt civilt samhälle kunde inte utvecklas under den statliga nomenklaturmaktens järnpansar. När denna makt började vackla, fanns det därunder inga samhälleliga stödpunkter för socialismen. Socialismen hade ingen framtid så länge den här formen blev dess sista ord.
Den hade ingen framtid redan därför, att den var bunden i det kapitalistiska världssystemet. Herbert Marcuse hade sagt mig år 1962: "För det US-amerikanska systemet kan det finnas inget värre än kommunismens sammanbrott". Motståndaren tjänade som en ofrihetens skräckbild och drog på samma tid alltid det kortare strået. Man kunde alltså exportera de egna inbördes motsättningarna. Nu kan de igen explodera i "imperiets" kärna.
Visserligen har vi tillvunnit oss framtiden bara i en form där det inga garantier finns. Framför allt har vi – i den mån vi överhuvudtaget kan ta lärdom – fått marxistiska kriterier, med vilka vi måste utan kompromisser mäta våra projekter. Den historiska skillnad mellan socialism och demokrati, som uppstod tack vare det första världskrigets blodiga kaos, måste övervinnas. Inte genom en övergång till socialdemokratins "nya center", utan genom en även i framtiden adekvat översättning av Rosa Luxemburgs projekt: Ingen socialism utan demokrati, ingen demokrati utan socialism. Detta måste vara det första kriteriet.
Det andra kriteriet handlar om människans ställning i ekonomin. Stalin hade ersatt marknaden med staten. I ett undantagstillstånd kunde en med terror sporrad statlig ekonomi frambringa resultat. Men man är blind om man inte ser, att den snabba framgång, för den all demokrati och även det fria marxistiska tänkandet blev offrade, ledde – och måste leda – till en långtidig stagnation och korruption. Den administrativa kommandoregimen blev obönhörligen beledsagad av en "förstöring av den subjektiva faktorn". Det lönar sig ej ens från en effektivitetssynpunkt att skövla demokratin, det civila samhället och offentligeheten. Sådant leder tvärtom till det att staten blir på ett organiserat sätt oförmogen att ta lärdomar och dumheten institutionaliseras tack vare maktelitens absolutistiska herravälde. De elementer av en kritisk marxistisk teori om den stalinistiska samhällsformationen som utvecklades under perestrojkans år är ett viktigt arv för framtida marxism.
– Det enklaste svaret vore det positivistiska, som avstår från försöket att definiera ett väsen och pekar bara på det som faktiskt fanns till: marxismen är det som den socialistiska och kommunistiska arbetarrörelsen och de partier som utgått ifrån den, eller de i eller omkring dessa organisationer och partin på ett "organiskt" sätt aktiva intellektuellerna efter Marx' död har gjort av hans lära.
Visserligen utgår marxister från att metafysiska väsensdefinitioner inte är möjliga, men trots allt håller de fast vid en idé som spränger positivismens ramar: idén om en praktisk nödvändighet. När en generation tillägnar sig – både i sitt tänkande och i sin verksamhet – det marxska arvet, så händer det inte för ro skull. Det handlar sig om att rida ut från ett trångmål, att genomtänka och lösa en kris, att reflektera klasskampen på den sociala teorins nivå. I ett sådant fall behöver man tankemedel för att kunna begripa de härskande förhållandena. Man behöver alternativ för att kunna ge en orientering åt de sociala rörelsena. Så länge kapitalismen härskar, är en kritik av dess politiska ekonomi en absolut nödvändig utgångspunkt för varje verkligt alternativt praxis. Så uppstår det ur kriser och motsättningar i samband med en tids sociala rörelser alltid på nytt en "marxism".
Om en dylik marxism sedan är i stånd att på ett differentierat sätt granska de samhälleliga betingelserna eller om den urartar till någon primitiv ideologi, det beror på den teoretiska kultur en social rörelse har. I dag gäller det att hålla vid liv för en kommande generation de bästa vinningar av den autonoma marxistiska tanken som det tjugonde århundradet har presterat. För mig var det här skälet till att jag offrade så mycket av min tid till att översätta Antonio Gramscis Fängelsehäften till tyska och se att de blev utgivna i en kritisk edition. I boken Philosophieren mit Brecht und Gramsci (Att filosofera med Brecht och Gramsci, 1996) har jag vinnlagt mig att föra vidare de viktigaste impulserna och påvisa att de ger goda tillämpningsresultat i kunskapsteorin, språkfilosofin och etiken samtidigt som de konfronteras mot avancerade "borgerliga" positioner.
– I själva saken handlar det sig om en historisk repotensering av det marxistiska tänkandet, om att åter förstärka den.
Överhuvud taget klingar "en balans av marxismen såsom den hittills tett sig" alltför harmlöst. En historisk-kritisk bearbetning, rethinking and reworking, är en mera precis beskrivning av uppgiften. När man gör det här arbetet bra, kommer det att dyka upp en värld som ej tidigare fanns till. Det här kan kanske låta absurt när man talar om en historisk överblick över det förflutna. Man tänker ju därvid spontant på en framställning av det som ju en gång varit just så och så och inte kan vara annars. Men detta kan inte vara meningen med vårt projekt. De i dag levande marxistiska intellektuellerna står inför en avsevärt mera radikal och kreativ uppgift.
Vi har med avsikt (och efter att länge ha experimenterat med olika namnförslag) valt boktiteln Historisch-kritisches Wörterbuch des Marxismus, förkortad HKWM. Kravet på historia och kritik har för marxister i en "postkommunistisk situation" ett radikalt nytt innebörd och det har ingenting att göra med en antikvarisk forskning. Heisenbergs så kallade "oskärperelation" i fysiken säger, att naturforskaren påverkar de föremål han undersöker. Marxisternas historiskt-kritiska aktion som riktar sig på den egna historin påverkar denna på ett liknande sätt – och har redan förändrat den.
Vår uppgift består, för att citera Walter Benjamin, i en "tilltagande förtätning (integration) av verkligheten". I den här förtätningen, tillägger han, kan "det förgångna få en högre grad av aktualitet som det var i stånd att besitta i det ögonblick när det existerade". Hans motbegrepp till det borgerliga framåtskridandet heter "aktualisering". Även vi kan beskriva vårt ändamål med det här begreppet. Marxismens historiskt-kritiska ordbok strävar till marxismens "aktualisering".
Och "aktualisering" menar lika väl erinring som vidareutveckling. T. ex. en femtedel av artiklar i band 4 består av texter som behandlar feminism eller könsförhållanden. Vi bearbetar hundratals uppslagsord som man hittills inte behandlat i någon ordbok för begrepp eller åtminstone inte i någon marxistisk uppslagsbok. Dessa ord härstammar från de nya sociala rörelserna, från den historiska kommunismens självkritik, från den högteknologiska produktionens kontext, från ekologin och andra krisområden av det begynnande tjugoförsta århundradet. Samtidigt är vår historiskt-kritiska ordbok den första teoretiska ordbok, som begagnar sig av den senaste vetenskapliga utgåvan av Marx' och Engels' verk, Marx-Engels Gesamtausgabe, med andra ord: den öser ur nya, tidigare helt obegagnade källor.
Vi har för övrigt gjort vårt projekt tillgängligt även i Internet. Ta gärna en titt på websidor för en översikt av projektet, adressen heter HKWM.de eller INKRIT.org. Den senare förkortningen står för Institutet för kritisk teori. Det grundades år 1996 för att stödja ordboksarbetet och skapa en organisation för internationella forskarträff som kunde finansiera det hela. På INKRITs webbsidor finner man provstycken av ordboksartiklar, en katalog över de 1500 uppslagsord vilka bearbetas som bäst och recensioner av de hittills utkomna volymer, inte bara på tyska utan även på andra språk, mestadels engelska. Man kan även erbjuda sig att bli en medarbetare! Projektets internationella kommunikationsspråk är engelska. Det är nödvändigt, ty HKWM är de marxistiska intellektuellernas första globala självorganisation.